Är så otroligt less. Matchen igår förlorades, det blev till slut förlust med elva mål. Vilket känns orättvist, då vi låg under med bara två mål i halvtid. En svacka på tio minuter i andra halvlek kostade oss segern. Jävligt snöpligt!

---

Det är otroligt svårt att förlora, förmodligen tycker inte en enda frisk människa om att förlora, men för oss som under de senaste åren knappt förlorat en match är det jävligt tungt. Och har vi någon gång förlorat har vi gjort det för att vi spelat dåligt, det har aldrig varit för att vi inte räcker till. Jag vet egentligen inte vad som är värst (?)

Jag kommer inte ihåg när jag senast grät efter en förlust som senior. När jag var liten och spelade med 89:e-laget grät jag väldigt ofta. I början av våran handbollskarriär vann vi jämt, då krävdes inga tårar. Jag minns en match vi vann med 41-1. När vi blev lite äldre och fick spela i ungdomseliten var varje match jämn in i det sista, men det var nästan alltid vi som stod som förlorare, oftast med ett ynka mål i baken. Då grät jag. Igår grät jag igen, jag kunde inte hålla tårarna borta. Några tårar kom i smyg. Inte för att jag var ledsen, eller det var jag väl också, men mer för att jag var frustrerad. Att förlora med tio mål varje match, från att aldrig ha förlorat är en total omställning. En omställning som vi, innan säsongen var totalt förberedda på, men som ändå är jobbig att ta sig i genom. Vi vet att vi är underdogs, och inte har någon press på oss, men vi vill så gärna, så gärna att vi knappt vågar, visa handbollssverige att om vi bara orkar spela bra i två halvlekar, 60 minuter, så är vi där och har chansen att vinna. Inte mot lag som Skuru, Sävehof och Skövde. Men mot resten..

Minutrarna efter dessa stora förlustmatcher, har jag bara så stor lust att ge upp, att lägga handbollskorna på hyllan och avsluta det kapitlet. Det känns inte värt när någonting man gör frivilligt får en att må så dåligt. Men samtidigt har viljan av att vinna aldrig varit så stor. Det skulle vara så jävla skönt med en seger!