Förlåt, men sommaren har bjudit på så mycket trevligheter och jag har haft ont om tid!

Jag vet inte vad det är, men det är någonting. Jag skulle nog välja att göra en jämföresle med skoskav. Typ som en genomskilning blåsa, som bara känns men knappt syns. Den sitter där den sitter, ett tag. Antingen blir den värre. Kanske om man trycker på hål på den - slösar ond energi på den istället för att låta den vara. Eller så stannar den kvar för att man trampar runt i samma skor. Gamla skor, dåliga skor, skorna som gav mig skavsåret från början. Men har man tur så läker skavsåret, om man kan sluta pilla på det, och vila från det. Kanske kommer det ett nytt skavsår, det gör det alltid förr eller senare. Men det kanske dyker upp alltmer sällan.

Just nu har jag skavsår. Ett stort! Var vet jag inte riktigt. Men det känns. Osynligt, men känns. Nästan då det är värst. När det är osynligt alltså. Mer svårläkt då eftersom jag inte kan ta till några medel, då jag inte vet var skon klämmer. Jag letar efter orsaker till skavsåret, men kan inte hitta anledningarna till att det skaver. Allt talar emot för att jag skulle ha skoskav nu. Det har varit sommar, jag har levt som jag bör. Faktum är att det varit en toppensommar med dem bästa! Och min livs resa står för dörren. Resan som jag velat göra så länge jag kan minnas. Trots det, trots allt så ligger skon och klämmer någonstans. Pengarna har jag i fickan. Pengarna som kommer kunna hålla mig överlevande på resande fot i ett halvår. Pengarna är inte orsaken. Jag tror att det är människorna. Alla underbara människor som jag ska lämna för ett tag. Människorna som jag kommer komma tillbaka till, men till vissa på ett annorlunda sätt en tidigare. En del kommer splittras fysikt, dock aldrig psykiskt. Hoppas jag! En sak är iallafall säker: jag ska ta vara på alla nya intryck, alla nya männsikor jag kommer möta. Jag vet att världen står med öppen famn för mig. Det är nu livet börjar. Jag borde vara överlycklig, och det ska jag bli!