Det känns som en knivattack från den du har kär. Första hugget tar i halsen, det snörs åt, du får svårt att andas. Andra tar i magen som reagerar med att rotera runt, runt. Det tredje tar i bröstet. Pricksäkert. Rätt i hjärtat som på något mirakulöst sätt fortsätter att slå. Det gör ont. Värker. Illamåendet börjar komma krypande.
   Ett krossat hjärta är inte att leka med, men sorgen över den du mist eller som svikit dig kan, tro det eller ej, omvandlas till något positivt och bli din största tillgång. Det kanske känns otroligt när du befinner dig mitt i den akuta fasen och ensamheten skriker dig i örat; ingen att sova sked med, ingen att morgonälska med, ingen att fira midsommar med. Vad är det överhuvudtaget för mening med våren och sommaren om man inte har någon att dela den med?
   Frågorna mal, men smärtan måste ut och rätt kanaliserad kan det resultera i kreativa stordåd. Vem har inte någon gång snyftat till Dolly Partons smäktande I will always love you med Whitney Houston eller Princes. Nothing compares 2 u med Sinéad O´connors sköra kraftfulla röst? Jeff Buckleys Hallelujah kan också få igång tårkanalerna. Musik och ord som drabbar mitt i mellangärdet och får dig att känna att du inte är ensam om att vara lämnad, sviken och ledsen. Det finns åtminstone en människa på den här jorden som vet vad du går igenom - avsändaren.