Resfeber. Jag vet, det är långt kvar. Fast 4 månader går snabbt. Det är mycket tjat om min resa, men det är den jag tänker på mycket av min vakna tid. Och det var den som, till stor del gjorde att jag inte kunde sova igår. Jag har så många känslor inom mig, jag är rädd, exalterad, stressad, spänd, överlycklig. Mest överlycklig. Igår var jag rädd. Tänker mycket på dagen då jag står på Arlanda och säger hejdå till min familj. Kommer bli ett grinkalas så att det står härliga till! Tanken på att lämna familj och vänner i 5-6 månader skrämmer mig. Kommer allt vara som vanligt när jag kommer hem? Magkänslan säger mig att det kommer kännas som att tiden står still här hemma medan jag lever och tar dagen som den kommer på andra sidan jordklotet. Jag vet att det inte är så, men jag önskar nog att det var så. Kommer jag förändras som människa? Det hoppas jag. Givetvis till det bättre. Kommer jag träffa vänner för livet? Kommer resan göra mig mätt eller ge mig mersmak? Jag har så mycket frågor som saknar svar. Inget går att förutspå, men en sak vet jag, jag kommer leva som om varje dag vore den sista och jag kommer garanterat ha the time of my life!